På nordvästra Tjörn, inte långt ifrån Kyrkesund, ligger Pilane skulpturpark. Här, på sin favoritplats vid västerhavet, har Peter Lennby sedan 2007 arrenderat det uråldriga gravfältet i Pilane av riksantikvarieämbetet. Tillsammans med sällskapet Pilane heritage museum arrangerar han varje år den uppmärksammade utomhusutställningen Skulptur i Pilane som förra året utnämndes till en av Europas tio bästa skulpturparker.
En till synes enkel beteshage med en liten träbyggnad framför entrégrinden, där kön av besökare ringlar sig lång. Innanför grindarna betar en skock får och på en klippa högt över området tronar ett jättestort vitt kvinnohuvud som med allvarlig min och slutna ögon riktar ansiktet mot havet. Förra årets utställning i Pilane uppmärksammades internationellt och blev utnämnd till en av Europas tio bästa skulpturparker av den brittiska tidningen The Guardian. Årets upplaga som öppnade den 8 juni saknar inte intressanta samtidskommentarer. Vid infarten till det lummiga, kuperade området som öppnar sig nedanför de höga klipporna står Xavier Veilhans robotliknande figur Michael och drömmer om framtida rymdfärder till Mars. Längre ner i dalen kurar tre ångestdrabbade mänskliga åsnor i galvaniserad ståltråd i skulpturgruppen Introspective, av den brittiska skulptören Sophie Ryder, känd för att använda djuren som metaforer för mänskligt beteende. De anförs av en aktiv kvinna med åsnehuvud som verkar spana efter nya möjligheter i det steniga landskapet. Men den bästa av Sophie Ryders skulpturer är nog de sammanflätade, vilande fötterna, Sleeping feet, som ligger på en kulle strax ovanför. Mjuka, böljande former i en perfekt avbildning av två mänskliga fötter i jätteformat som verkar ta livet med största ro. Kanske är det kärleken? Både action och skönhet förmedlar den stegrande hästen som står på nästa bergknalle, när den reser sig högt över de förbipasserande besökarna. Syrian horse är gjord av den syriska flyktingen Mohannad Soleman och vad kan symbolisera det syriska folkets uppror bättre än en frustande och graciös arabhäst? På ett fält omringat av träd och berg står ett av utställningens mest intressanta verk, den nyligen avlidna polska konstnären Magdalena Abakanowicz imponerande skulpturgrupp Ten seated figures. Tio likadana, könlösa figurer i rostbrunt gjutjärn sitter uppklängda på bockar placerade i en cirkel och verkar försjunkna i en diskussion eller en bön. Gruppen återknyter på så sätt till områdets ursprungliga karaktär av tusenårig rituell samlingsplats genom både form och innehåll samtidigt som associationerna till en modern bankstyrelse eller ett ministerråd inte ligger långt borta. Längsmed den branta vägen upp mot utsikten har man placerat tre skulpturer med organiska former av britten Tony Cragg som för tankarna till Bohusläns karga och vindpinade natur. När vi äntligen når utsiktsplatsen högst upp på klippan drabbas jag av den där oerhörda frihetskänslan som jag ibland kan få när jag spanar ut över västerhavets öppna vidder. Utsikten är storslagen med branta granitklippor och ett mörkblått hav fullt av solstänk som sträcker sig bort mot den oändliga Atlanten. I söder skymtar Marstrand och norr anar man flera av västra Orusts gamla fiskelägen, Mollösund och kanske även Hälleviksstrand. En mås skriar när den dyker mot fiskevattnen under oss. Också Anna blickar oseende ut över detta globala hav. Som ett jättelikt, vitlysande landmärke gjord i glasfiber och marmorpulver av spanjoren Jaume Plensa reser hon sig för andra året med sina 30 meter över havet, Pilanes invånare och dess urgamla gravfält med som minner om en tid då människorna här vid kusten fortfarande jagade, fiskade och levde under primitiva former. Nere i dalen kan man se de moderna konstverken glittra i solen. Just nu skiner solen över Pilane men vill man besöka området bör man nog beakta the Guardians råd: Det här är ingen anlagd park med promenadvägar utan en äkta naturpark med en hel del klättring där bästa rådet är att ta på sig ett par stadiga kängor. En bit från allfartsvägen kan tyckas men mycket sevärt. Missa det inte utställningen om ni har vägarna förbi Tjörn i sommar.
En till synes enkel beteshage med en liten träbyggnad framför entrégrinden, där kön av besökare ringlar sig lång. Innanför grindarna betar en skock får och på en klippa högt över området tronar ett jättestort vitt kvinnohuvud som med allvarlig min och slutna ögon riktar ansiktet mot havet. Förra årets utställning i Pilane uppmärksammades internationellt och blev utnämnd till en av Europas tio bästa skulpturparker av den brittiska tidningen The Guardian. Årets upplaga som öppnade den 8 juni saknar inte intressanta samtidskommentarer. Vid infarten till det lummiga, kuperade området som öppnar sig nedanför de höga klipporna står Xavier Veilhans robotliknande figur Michael och drömmer om framtida rymdfärder till Mars. Längre ner i dalen kurar tre ångestdrabbade mänskliga åsnor i galvaniserad ståltråd i skulpturgruppen Introspective, av den brittiska skulptören Sophie Ryder, känd för att använda djuren som metaforer för mänskligt beteende. De anförs av en aktiv kvinna med åsnehuvud som verkar spana efter nya möjligheter i det steniga landskapet. Men den bästa av Sophie Ryders skulpturer är nog de sammanflätade, vilande fötterna, Sleeping feet, som ligger på en kulle strax ovanför. Mjuka, böljande former i en perfekt avbildning av två mänskliga fötter i jätteformat som verkar ta livet med största ro. Kanske är det kärleken? Både action och skönhet förmedlar den stegrande hästen som står på nästa bergknalle, när den reser sig högt över de förbipasserande besökarna. Syrian horse är gjord av den syriska flyktingen Mohannad Soleman och vad kan symbolisera det syriska folkets uppror bättre än en frustande och graciös arabhäst? På ett fält omringat av träd och berg står ett av utställningens mest intressanta verk, den nyligen avlidna polska konstnären Magdalena Abakanowicz imponerande skulpturgrupp Ten seated figures. Tio likadana, könlösa figurer i rostbrunt gjutjärn sitter uppklängda på bockar placerade i en cirkel och verkar försjunkna i en diskussion eller en bön. Gruppen återknyter på så sätt till områdets ursprungliga karaktär av tusenårig rituell samlingsplats genom både form och innehåll samtidigt som associationerna till en modern bankstyrelse eller ett ministerråd inte ligger långt borta. Längsmed den branta vägen upp mot utsikten har man placerat tre skulpturer med organiska former av britten Tony Cragg som för tankarna till Bohusläns karga och vindpinade natur. När vi äntligen når utsiktsplatsen högst upp på klippan drabbas jag av den där oerhörda frihetskänslan som jag ibland kan få när jag spanar ut över västerhavets öppna vidder. Utsikten är storslagen med branta granitklippor och ett mörkblått hav fullt av solstänk som sträcker sig bort mot den oändliga Atlanten. I söder skymtar Marstrand och norr anar man flera av västra Orusts gamla fiskelägen, Mollösund och kanske även Hälleviksstrand. En mås skriar när den dyker mot fiskevattnen under oss. Också Anna blickar oseende ut över detta globala hav. Som ett jättelikt, vitlysande landmärke gjord i glasfiber och marmorpulver av spanjoren Jaume Plensa reser hon sig för andra året med sina 30 meter över havet, Pilanes invånare och dess urgamla gravfält med som minner om en tid då människorna här vid kusten fortfarande jagade, fiskade och levde under primitiva former. Nere i dalen kan man se de moderna konstverken glittra i solen. Just nu skiner solen över Pilane men vill man besöka området bör man nog beakta the Guardians råd: Det här är ingen anlagd park med promenadvägar utan en äkta naturpark med en hel del klättring där bästa rådet är att ta på sig ett par stadiga kängor. En bit från allfartsvägen kan tyckas men mycket sevärt. Missa det inte utställningen om ni har vägarna förbi Tjörn i sommar.
 |
Kommentarer
Skicka en kommentar